Idag hade jag tänkt och vara lite negativ, jag har inte en negtiv dag utan jag har bara en känsla inom mig som gör så att jag vill prata ut, inte om nuet, hur jag känner utan HUR jag känt. I och med skolan. 

Jag läste igår ett inlägg om mobbning, kränkningar som då tog upp många tankar och känslor som tillslut beslöt mig att göra ett inlägg som jag inte vågat gjort tidigare.

Jag har själv varit en del i det. Jag har inte fått känna samma hårda smärta som andra, med ord (om man nu inte talar om förra året), slag, men jag har varit kränkt på en sätt som gjort mig svag och som fått mig känna smärta!

Jag har inte pratat om det här för någon. Jag har bara nämt om detta för er här på bloggen, men varken för vänner, släkting eller familj. Jag både vill berätta för mamma och pappa men jag skäms så otroligt, jag vill inte att dem ska bli otroliga.

Varje dag, när det här hände och efteråt har jag haft det inom mig, ensam. Varje dag kan jag gå med en tanke, tänka vad som hänt och varför det här hände, något jag fortfarande inte vet - förmodlingen kommer jag inte få veta det heller. 

Kanske för att jag var mig själv och vågade vara med vem och vilka jag ville? Att dem var avudsjuka? Eller ville dem mig bara helt enkelt illa? 

I början tog jag det inte så hårt då jag inte förstod vad mobbning var, inte utanförskap heller, utan jag fortsatte med mitt liv, var med min dåvarande bästa vän och vi hade så himla roligt då det började komma ord. Om oss. Jag tog inte åt mig utan vi bara fortsatte att vara tillsammans tills att jag började femman, sexan. Det gjorde så ont inom mig så att jag då och då grät när jag kom hem. Jag tyckte så mycket om honom, som en vän! Vi kunde prata om allting, vi gjorde allting tillsammans och var hela tiden. Vi hade aldrig tråkigt och han gjorde så att jag skrattade, varje dag, hela tiden, varje rast.

Jag ville inte ha dem där orden till mig, jag ville inte gråta. Inom mig sa jag ajdö till honom och började vara med andra kompisar i klassen, tjejerna för att jag skulle höra flera saker. Jag slutade nästan att prata med honom, svarade bara på några enkla frågor. Det gjorde ont och jag känner mig så elak för hur jag "betedde" mig...

I sexan tog orden slut. Det kändes så himla skönt så vi började prata lite smått med varandra igen, men vi var aldrig eller träffades överhuvudtaget, även fast både han och jag ville.

Jag kunde inte, jag ville inte gå igenom samma sak igen, med alla ord, smärtorna.

Nu två år senare är vi bara vänner, vi pratar ibland, skriver med varandra ibland osv.. men det vi hade innan, som bästa vänner saknar jag.

Det gör så himla ont inom mig. 

Att jag lät dem förstöra något sådant lyckligt och bra som vi hade gör mig så arg. Ledsen. VÅR VÄNSKAP! Bara för att du är en kille och för att jag är en tjej.

Nu efter tre år ser jag er idioter går omkring med motsatta könet och det är så himla "coolt", men vad var det för skillnad på när JAG gjorde det?! Vi var mindre ja, men och!? Alla får vara med precis vilka fan dem vill om dem så väl vill det!! Ingen ska komma emellan er och förstöra det p.g.a ord, slag, ålder eller något annat!

-Det önskar jag att jag hade tänkt på och förstod, att jag skulle stå upp för mig själv. Om jag tänkte på detta så hade vi än idag varit sjukt bra vänner... men när sådana här ord kommer och sägs är det svårt. Det gör en så svag så man gör allt för att komma ifrån det.

Många vet inte hur sånt här känns, alla tror att det är så enkelt att stå emot, att man ska stå upp för sig själv men det är inte så enkelt som många tror!

Tänk er så här - ni har myggbett över hela er kropp, det kliar men ni får inte klia er. Vad ska ni göra då? Ni måste stå emot kliandet och smärtan, men ni kan inte. Tänk er då att smärtan är hundra gånger värre...

När jag också var med om min bästa vän skulle jag självklart behöva dras med mer...jag blev utanför och det var i samband med att jag slutade vara med min kompis. 

Kompisar var knappt med mig eller frågade ifall att jag ville vara med, istället fick jag gå in själv i gruppen, fråga ifall att jag fick vara med, varje dag! Tillslut orkade jag inte och kände att jag inte ville bry mig om dem skulle hålla på så! Att inte få känna omtänksamhet eller kärlek gjorde mig så himla nere. Jag grät tillslut varje dag efter skolan, kände ingenting för att leva och var nästan på väg att ta förväl en dag.. varje dag var full med ensamhet tills våren i sexan då vi fick veta dem nya klasserna.

Sen att jag börjat på ny skola och fått nya kompisar har det gått bättre, men även idag blir jag oftast ensam och det gör så himla ont. Dock tänker jag inte på det så mycket längre då jag i princip blivit van...

Efter alltihopa har jag förändras så mycket, bådebra och dåligt. Jag vågar inte vara lika mycket med killar längre, är mest tyst i deras omgivnad och har så himla svårt att träffa folk. Både vuxna som små, killar som tjejer då jag är så äckligt rädd för att saker ska sägas eller att jag ska bli utanför.

Nu när jag väl har vänner som verkligen vill vara med mig och hitta på saker, både i skolan men också hemma så vågar jag inte vara lika på och villig som förut. Att något sånt här kan förändra så mycket!

Folk säger att det är bättre att gå i skolan än att jobba, men att vara med om sånt här, är det så roligt och bättre då? Nej. Känn på detta själva innan ni säger att allt annat är så mycket bättre än att jobba!

 

Ebba

2 maj 2015 15:49

Tummen upp för det här inlägget!!!! Kunde inte skrivit det bättre själv!<3

Det är för jävligt hur folk beter sig och kränker andra pga en människas EGNA val och kön! Alla har rätt till att vara olika, ingen ska fan döma andra för det!

Du är stark gumman!<3 :*
Du ska se att det snart är dags för gymnasiet dessutom, folk säger att det oftast blir bättre under den tiden!<3

Puss & Kram!<3 Love U so much!<3 :*

http://www.ebbolella.bloggplatsen.se

 

Annie

2 maj 2015 15:55

Vännen .. vad tråkigt att läsa att du haft det så jobbigt!
Det är så fegt med mobbning, avskyr det verkligen så mycket!!

Har varit med om liknande själv även om det var lite annorlunda- hade det jobbigt i högstadiet :( men det vart mycket bättre i gymnasiet<3

Så även fast det låter som en klyscha-så blir det bättre :)
Du är verkligen värd det allra bästa fina du<3<3

Sv: Tack så mycket för omtanken!<3
Tyvärr går det inte att göra så mycket förutom övningarna, det är sånt som kroppen ska ta hand om själv, kroppen ska dämpa inflammationen av sig självt så småningom och bli starkare igen.

Och nu när jag tänker efter, så gjorde jag nog för många övningar .. (men det är ju hemskt lätt att vara efterklok ..)

Puh :( hoppas jag lärt mig nåt av detta! ..

Tack du är då söt och go<3

Massa kramar!

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

 

sanna

2 maj 2015 17:09

Vad bra att du skrivit ett inlägg om det!

http://zinja.se

Elin

2 maj 2015 17:19

Tack så mycket!

 

Netti

2 maj 2015 17:43

Bra inlägg och bra skrivet! Det är verkligen underbart att du delar med dig :-D

http://starby.devote.se

Elin

2 maj 2015 18:08

Tack så mycket :) blir superglad av att höra det!

 

Annie

2 maj 2015 18:18

Sv: Ja men verkligen! håller med helt!! ..
Helt sjukt hur vissa kan leva med sig själva när dem beter sig så mot andra människor! :(

Jo men jag mår faktiskt bra nu, det var så länge sen nu. Tiden läker nog i viss mån, dock minns man ju alltid ..
men jag känner att jag blivit en starkare person också, pga det i skolan och andra saker som hände senare också. DU är stark kom ihåg det<3

Pluggar ju nu med, men på högskolan är det ju helt annorlunda, alla är vuxna :)

Har uppe ett inlägg om åsikter ni ifall du vill kika in ;)

Hoppas DU får en fin kväll kära du!<3

All kärlek och kramar!

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Elin

2 maj 2015 18:23

Ja eller hur! ;(

Vad skönt att du mår bra efter allt, vissa mår ju pyton länge! Jamen precis..:(

Du är GRYM!!
Gymnasiet och högskolan verkar så mycket bättre, folk är vuxna och dem flesta förstår!

Ska kika in det :D
Detsamma till dig, finis

 

natalia

2 maj 2015 20:53

Så starkt och bra av dig att skriva om detta!
Och håller med Ebba, på gymnasiet är allt mycket bättre. Där finns det ingen som håller på med sånt för det är rätt omoget att förstöra för andra.

Du är så stark! <3

http://nouw.com/nataliatrojan

 

MiaMIaMIa

2 maj 2015 21:14

"Du känner efter för mycket " ja den meningen har jag hört väldigt ofta. "Du känner efter för mycket" vad menas egentligen med det?

Sitter folk och letar känslor i vanliga fall? Alla mina känslor är starka och överväldigande och jag kan inte låta bli att känna dem hur mycket jag än försöker att låta bli.

Hela mitt självskadebeteende var snarare en flykt som gick ut på att känna mindre. Bara känna en fysisk smärta och låta den bedöva allt annat.

Det finns ingen tvekan om att den obehagliga ångesten som trycker i mitt bröst finns där, jag behöver definitivt inte känna efter för att se om den finns där. Det går inte att undvika att känna den.



Att vara drabbad av en sjuklig ångest handlar inte om att man sitter och tänker och känner efter för att se om den finns där. Ångesten existerar jämt och från och till tar den överhanden och man lamslås under sin egen ångest.

Det är inte en söndagsångest där man tänker "Nej, nu börjar jobbet igen", det är en ångest där man slutar fungera som människa.

En ångest som gör mig kallsvettig, svimfärdig, illamående och till och från får mig att helt förlora all verklighetsuppfattning. En ångest som ibland är så stark att jag drabbas av hallucinationer eller blir helt förlamad och inte kan röra mig.

Tror du att det är för att jag känner efter för mycket. Att jag inte hade känt av det om jag bara tänkte på något annat?



Hade det vart så lätt hade ingen blivit sjuk från första början!

http://miamiamia.bloggplatsen.se

 

Linn♡

2 maj 2015 22:56

WOW Elin! Det allra allra första jag verkligen måste skriva är om ditt sätt du skriver på! Under hela texten när jag läste var det verkligen som om jag var en del av det hela, jag sattes liksom in i situationen och kunde förstå din jobbiga sits:( Ditt sätt du skriver på är sjukt sjukt bra!!! Du skriver på ett sätt så att ALLA förstår, ett sjukt intressant sätt och där du ställer "frågor" till oss som läsare! Det får mig att tänka efter, besvara liksom frågorna i huvudet:) Den liknelsen med myggbätten var SJUKT bra!! Asså det är precis sådant som vi jobbar med i skolan på svenskan. Och nu känner jag mig lite som en lärare, men den där liknelsen var sjukt bra och hela texten detsamma, ett A :*

Nog om det. SJUKT starkt av dig att dela med dig av allt detta! Förstått att det måste vara jobbigt att skriva...? Att bli påmind.
Men vet du var, samtidigt så tror jag att bli påmind gör också att du inser hur stark du är idag. Att du vet vad som är fel, det hade du inte gjort annars. Det som gjorde VAR & ÄR fel, sjukt fel. Och allt som hände är sjukt jobbigt. DU har tagit dig igenom detta!! Och det, ska du verkligen var stolt över!! Bl.a detta visar vem du är, Elin, som den starkaste och bästa Elin i hela världen♡♡♡♡♡♡

Åh...jag vet inte vad mer jag ska skriva.
Hoppas allt är bra med dig och tusen styrkekramar♡♡♡♡♡♡

http://www.linnfoto.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det är nu så att jag tog det beslutet igår att jag nu skulle gå vidare till en annan bloggportal. Jag har funderat och funderat i flera veckor nu, månader och beslutat mig att jag måste testa på lite nytt och "gå vidare i livet!"Jag själv är glad för...

Haft en grym smärta idag, både i rygg och mage. Känns inte alls bra! Varit illamående från och till och väl hemma blev det som värst. Jag kunde knappt äta och jag höll tillslut på att kräkas och bryta ihop... När vi väl skulle äta kallsvettades jag...

Drygt två dagar till ultraljudet nu. Känns helt underbart, sedan lär jag få vänta ytterliggare veckor innan jag kommer träffa läkaren. Men vi är på väg och jag är så himla glad att ultraljudet är på onsdag, just nu börjar jag tröttna och tappa greppe...

Har just nu slöjd, dock slutar jag om några minuter bara! Sedan SO till halv fyra, ska allt gå - hoppas på att jag slipper någon läxa nu, fast jag funderar ändå och fortsätta med svenskan då den ska vara klar till torsdag och jag har ingen aning om j...