Idag hade jag tänkt och vara lite negativ, jag har inte en negtiv dag utan jag har bara en känsla inom mig som gör så att jag vill prata ut, inte om nuet, hur jag känner utan HUR jag känt. I och med skolan. 

Jag läste igår ett inlägg om mobbning, kränkningar som då tog upp många tankar och känslor som tillslut beslöt mig att göra ett inlägg som jag inte vågat gjort tidigare.

Jag har själv varit en del i det. Jag har inte fått känna samma hårda smärta som andra, med ord (om man nu inte talar om förra året), slag, men jag har varit kränkt på en sätt som gjort mig svag och som fått mig känna smärta!

Jag har inte pratat om det här för någon. Jag har bara nämt om detta för er här på bloggen, men varken för vänner, släkting eller familj. Jag både vill berätta för mamma och pappa men jag skäms så otroligt, jag vill inte att dem ska bli otroliga.

Varje dag, när det här hände och efteråt har jag haft det inom mig, ensam. Varje dag kan jag gå med en tanke, tänka vad som hänt och varför det här hände, något jag fortfarande inte vet - förmodlingen kommer jag inte få veta det heller. 

Kanske för att jag var mig själv och vågade vara med vem och vilka jag ville? Att dem var avudsjuka? Eller ville dem mig bara helt enkelt illa? 

I början tog jag det inte så hårt då jag inte förstod vad mobbning var, inte utanförskap heller, utan jag fortsatte med mitt liv, var med min dåvarande bästa vän och vi hade så himla roligt då det började komma ord. Om oss. Jag tog inte åt mig utan vi bara fortsatte att vara tillsammans tills att jag började femman, sexan. Det gjorde så ont inom mig så att jag då och då grät när jag kom hem. Jag tyckte så mycket om honom, som en vän! Vi kunde prata om allting, vi gjorde allting tillsammans och var hela tiden. Vi hade aldrig tråkigt och han gjorde så att jag skrattade, varje dag, hela tiden, varje rast.

Jag ville inte ha dem där orden till mig, jag ville inte gråta. Inom mig sa jag ajdö till honom och började vara med andra kompisar i klassen, tjejerna för att jag skulle höra flera saker. Jag slutade nästan att prata med honom, svarade bara på några enkla frågor. Det gjorde ont och jag känner mig så elak för hur jag "betedde" mig...

I sexan tog orden slut. Det kändes så himla skönt så vi började prata lite smått med varandra igen, men vi var aldrig eller träffades överhuvudtaget, även fast både han och jag ville.

Jag kunde inte, jag ville inte gå igenom samma sak igen, med alla ord, smärtorna.

Nu två år senare är vi bara vänner, vi pratar ibland, skriver med varandra ibland osv.. men det vi hade innan, som bästa vänner saknar jag.

Det gör så himla ont inom mig. 

Att jag lät dem förstöra något sådant lyckligt och bra som vi hade gör mig så arg. Ledsen. VÅR VÄNSKAP! Bara för att du är en kille och för att jag är en tjej.

Nu efter tre år ser jag er idioter går omkring med motsatta könet och det är så himla "coolt", men vad var det för skillnad på när JAG gjorde det?! Vi var mindre ja, men och!? Alla får vara med precis vilka fan dem vill om dem så väl vill det!! Ingen ska komma emellan er och förstöra det p.g.a ord, slag, ålder eller något annat!

-Det önskar jag att jag hade tänkt på och förstod, att jag skulle stå upp för mig själv. Om jag tänkte på detta så hade vi än idag varit sjukt bra vänner... men när sådana här ord kommer och sägs är det svårt. Det gör en så svag så man gör allt för att komma ifrån det.

Många vet inte hur sånt här känns, alla tror att det är så enkelt att stå emot, att man ska stå upp för sig själv men det är inte så enkelt som många tror!

Tänk er så här - ni har myggbett över hela er kropp, det kliar men ni får inte klia er. Vad ska ni göra då? Ni måste stå emot kliandet och smärtan, men ni kan inte. Tänk er då att smärtan är hundra gånger värre...

När jag också var med om min bästa vän skulle jag självklart behöva dras med mer...jag blev utanför och det var i samband med att jag slutade vara med min kompis. 

Kompisar var knappt med mig eller frågade ifall att jag ville vara med, istället fick jag gå in själv i gruppen, fråga ifall att jag fick vara med, varje dag! Tillslut orkade jag inte och kände att jag inte ville bry mig om dem skulle hålla på så! Att inte få känna omtänksamhet eller kärlek gjorde mig så himla nere. Jag grät tillslut varje dag efter skolan, kände ingenting för att leva och var nästan på väg att ta förväl en dag.. varje dag var full med ensamhet tills våren i sexan då vi fick veta dem nya klasserna.

Sen att jag börjat på ny skola och fått nya kompisar har det gått bättre, men även idag blir jag oftast ensam och det gör så himla ont. Dock tänker jag inte på det så mycket längre då jag i princip blivit van...

Efter alltihopa har jag förändras så mycket, bådebra och dåligt. Jag vågar inte vara lika mycket med killar längre, är mest tyst i deras omgivnad och har så himla svårt att träffa folk. Både vuxna som små, killar som tjejer då jag är så äckligt rädd för att saker ska sägas eller att jag ska bli utanför.

Nu när jag väl har vänner som verkligen vill vara med mig och hitta på saker, både i skolan men också hemma så vågar jag inte vara lika på och villig som förut. Att något sånt här kan förändra så mycket!

Folk säger att det är bättre att gå i skolan än att jobba, men att vara med om sånt här, är det så roligt och bättre då? Nej. Känn på detta själva innan ni säger att allt annat är så mycket bättre än att jobba!

Ett matteprov är gjort och jag känner mig nöjd, mer nöjd än vad jag trodde att jag skulle göra! Nu väntas det på resultat!
Var också ett engelskatest, oförberett. Det vet jag att det gick åt skogen på, men det är bara att ta nya tag!

Blev riktig träning idag, först orientering på idrotten, sedan en löprunda på 3 km? Jag är chockad själv för att jag orkade det! Därför hoppade jag lite hopprep när jag kom hem.

Suttit och svarat på kommentarer och kikat in på dem flesta bloggarna men har några kvar - fick ont i huvudet tillsist så jag stängde ner datorn och gick därifrån en stund och gick istället och la mig.

Lite träningsvärk börjar komma nu men det är ju bara bra och positivt! ;)

Något som dock inte är positivt är min värk i magen, trängningar. Jag har ont. Riktigt ont, börjar nästan bli lite illamående angående detta.
Imorgon är det dock bara en vecka kvar till röntgen iallafall. Hoppas att veckan rullar på!

Var hos tandläkaren idag, trodde först att jag kommit sent då det dröjde, fick sedan upp tanken "tändning hon dött.." Hemsk tanke. Hon kom tillslut och det gick jättebra! Dock tryckte hon in en grej i munnen som var sjukt vass och hon höll på att döda mig med den. Smakade blod i hela munnen...Fick inte lite panik! Hon la också på något på mina tänder som smakade röv och sand - knastrade i hela munnen när jag "tuggade". Euw! Känns helt konstigt nu i munnen och på tänderna.
Vi pratade också om tandställning, jag behöver inte ha det om jag inte vill det själv - det är en tand som är jättedum, liksom är längre in mot tungan än alla andra, växt lite fel så att säga. Dock har jag inte ont utav den, men raka tänder kan väl ingen klaga på? ;) Min riktiga tandläkare tyckte att vi hellre skulle dra bort tanden istället för tandställning och där kände jag att jag fick mera panik! - Aldrig i hela mitt liv!!!

Ska få en ny tid snart igen då dem ska kolla mina tänder, då dem inte växt upp tillräckligt ifrån tandköttet heller. Sedan med den inåtväxta tanden! De ska då röntga min mun.
(Mycket röntgen iår)

Kändes så tomt när jag kom tillbaka till skolan, inom mig.
Ibland känner jag bara att jag är som luft för mina vänner. Så kände jag idag iaf.

I förrgår beslöt jag mig för att jag ska trappa ner på allt sött och det har faktiskt gått riktigt bra dem här två dagarna - brukar faktiskt fixa detta, om jag så gärna själv vill och det vill jag nu! Speciellt när jag känner som jag gör... Har också sagt att ibland kanske så får jag belöna mig med något extra! Dock bara EN gång i veckan :)
Känner mig stolt, speciellt idag - var pannkaka i skolan, tänkte ta sylt men jag sket i det, tog istället bara grädde. Wohoo!
(Och folk som säger att man blir fet av grädde och att det är farligare med fett än socker - ni är så jäkla dumma. Ursäkta men så jävla sant! Man behöver fett - dock ska ni nu inte överdriva med det nu, men ni fattar!
Fett är bra, fett är gott och vad fan ska ni göra om jag äter det och tycker att det är bättre än socker. Det är socker felet ligger i, inte i fettet! Blir så arg när jag ser att socker är i allt... Vad tycker ni med det här om socker?

~Kärlek~

För några dagar sedan fick jag läsa att två kompisar är oroliga och ledsna för att de är för "tjocka", att dem väger mycket, det gjorde mig bara så arg men på samma sätt ledsen! Jag blir så ledsen av att höra att folk tycker att dem är för "stora" och att dem då inte hör till det här samhället - får jag då fråga en sak då? Finns det någon lag på hur stor eller liten man ska vara? Alltså allvarligt?

Hur jävla dumt låter det inte. "Jag är för tjock.." "jag är för smal.." VAD SPELAR DET FÖR JÄVLA ROLL?! Det beror väl heller inte på hur smal eller tjock du är som person, utan hur DU ÄR!

Jag är en utav dem personerna som har ett jätteproblem med min vikt. Vill verkligen inte bli "tjock" och väga mer än vad jag gör. Jag har en jättefobi för att gå upp och så fort jag gått upp något kilo försöker jag att äta mindre och då blir jag bara gladare och mår mycket bättre. I.om det här beteende som jag har mår jag jättedåligt i perioder. Äter jättelite då och då, blir illamående och vill bara dö för hur äckligt tjock jag är.

Betenedet har också påverkat mig jättemycket med att jag gjort saker...dåliga saker. Jag är inte glad av det jag gjort, men när jag väl gör dem mår jag superbra, dock inte efteråt då jag får en superångest. 

Det jag vill säga och komma fram till är - snälla, skada er inte eller gör en illa på något sätt för hur ni ser ut, ni DUGER som NI ÄR! Ni ska vara nöjda med hur NI ser ut, ALLA är OLIKA. OLIKA ÄR FINT! 

Just nu börjar jag komma i en sådan period då jag börjar gå ner med vad jag äter. Jag "duger" inte som jag är och jag börjar må jättedåligt. Jag tittar VARJE dag på mina armar, flera gånger om dagen. Tittar om dem vuxit och blivit större, tänker på att jag måste äta mindre imorgon och träna. Det här påverkar mig jättemycket, tankar snurrar inom mig för VAD jag måste göra och får hemska, elaka tankar. 

Jag kämpar varje dag med dem, och för var dag har jag VUNNIT över känslorna. Tankarna. Smärtan. Det GLÄDJER mig då jag verkligen visat att jag vet att jag duger som jag är, men på samma gång drar det ner mig mer då jag säger samma onda saker till mig, om och om igen.

Även fast dem här tankarna är på mig VET jag att jag duger som jag är. Ibland iallafall. Men det stoppar mig inte ifrån att kämpa.

Det tycker jag också att NI ska göra! Kämpa. Bry er inte om vad folk tycker om er! Det är ER kropp, inte någon annans!
Det är NI som BARA ska och får bestämma över den, gör vad ni vill med den. Det är bara NI som bestämmer vad som får hända med den, vem som ska röra den. 

Om folk skrattar åt er. Åt er kropp. Säg ingenting, le, vänd er om och gå bara stolt med rak rygg därifrån. Det visar bara hur MODIG och STARK du är! 

Och vilka IDIOTER dem är!

Även fast ni inte tycker att NI duger så gör ni det. Jättemycket! Även fast ni inte tycker om den kroppen ni är i så gör någon annan det, det VET jag. Någon sitter antagligen i skolan och tänker "jag önskar att jag såg ut som henne/honom", "Tänk om man hade den kroppen...", "Shit den puddingen, fy fan vad snygg" 

Skulle inte NI bli glada då?

Skulle inte ni vilja ha den kroppen då? Det skulle jag lätt velat!  

KÄRLEK!!!

Äntligen klar med matteläxan...den har tagit SÅ lång tid och kraft utav mig då jag nästan lagt av gång på gång på gång. Slutat kämpat för den. Gråtit. Kastat pennan åt skogen men jag har ÄNDÅ lyckats.

Jag har börjat förstå hur man gör, äntligen! Himla glad för att jag lyckats med det här, så JÄVLA svårt och onödigt - jag ska inte bli en jävla vetenskapsman så jag förstår inte varför jag ska lära mig detta?! Helt onödigt enligt mig!

Tack vare min käraste syster så har jag lyckats och lärt mig. Hon har peppat och peppat mig tills att jag suttit i tårar och tills att jag lyckats. Utan henne skulle jag lagt av för LÄNGE sedan och matten skulle gått åt helvete..
Men vad säger man? Om man inte kämpar vart kommer man då?

~ Tack FINA du! Du betyder verkligen allt! ~

Nu ska jag sätta mig ner i soffan med datorn i knät och pusta ut....vänta er ett inlägg om en stund! :D

*Ler stort*

Jag trodde verkligen att jag skulle vara tillbaka här. Jag hade dock så fel. Från och med idag tar jag en bloggpaus.

Jag orkar verkligen inte.

Det var första dagen i skolan idag och jag trodde att den skulle vara helt perfekt, iallafall bra. Istället tog den knäcken på mig. Det är p.g.a en jävla FITTKUKLÄXA! 

Jävla tårar. De vill verkligen inte sluta rinna. 

Dagen från början var helt underbar. Massa skratt. Leenden. Bra lektioner. 

Pratet hos sköterskan gick bra och jag berättade att ALLT var bra, men det ändrades ju snabbt... förstår inte att så fort jag får må bra och verkligen erkänner det ska det ändras.  

Magen gör ont och jag väntar på provsvaren, hm...hoppas att man får reda på dem snart. 

Ska försöka att fixa lite inlägg till er innan kvällen tar slut. 

Jag har ingen aning om när jag kommer tillbaka. Kommer iallafall vara aktiv med att titta in på era bloggar, men inte nu ikväll. 

Kärlek till er!

Just nu känner jag mig bara så förnedrad av läkaren som jag var och träffade. Känner mig inte bara förnedrad, utan rädd också. Jag VET att det inte är så som dem tror, verkligen inte. Jag kanske t.om inte kan bli det - man ska inte säga något i förväg förens man vet. Det kan också vara så att människan kämpar för att bli det och mår otroligt dåligt utav det...
Nu pratar jag om graviditet. När jag fick höra att jag kanske behövdes testas för det blev jag både chockad, men också förbannad. Jag sa snabbt och skarpt till honom att jag INTE är det och att jag nog vet bäst själv ifall att jag är det. 
Sedan är jag inte tillräckligt mogen för sådana saker - om ni förstår vad jag menar, " ", plus att jag tycker att det är så jävla vidrigt så det inte sant...   

Tror att han blev lite tillbakadragen då, kändes så skönt att sätta honom på plats. Visst, det är nog en fråga som är bra att fråga och som dem bör fråga men om man och är såpass ung som mig så får dem nog ta och tänka om lite granna! Jag är ung, inte dum.

Bortsett från det så fick jag prata och svara på många frågor och göra ett test, dock ska vi inte prata om det. Känns jobbigt och pinsamt...stod inne på toaletten och grät.

Dem kände också på min mage, där jag hade ont. Jag reagerade först, men när han väl fortsatte och trycka, hårt, gjorde det inte ont, han tyckte att det var jättekonstigt! Vi satte oss ner och pratade mera, gårdagens urin såg positivt ut (OH MY GOD, DÉJÁ VU!!!) och nu är det bara dem andra testerna som vi väntar på..resultatet kommer efter helgen - om proverna bara visar positivt så ska jag få gå och röntga mig, göra ultraljud..om inget syns där får jag gå och kolla mig på ett annat ställe. Men det tar vi då, idag är en dag och den ska jag först tänka på och ta mig igenom! 

Fryser som ett djur just nu så jag ska försöka att fixa lite fint här så har jag gjort någon måtta idag och blir lite varm på det, därefter ska jag bara gosa ner mig i söffan och titta på tvprogram. 
Vad ska ni hitta på idag? 

Jag hade tänkt mig en paus från bloggandet i några dagar, men det funkade inte. Efter gårdagens inlägg fick jag en ny energi och ännu mera energi för all respons jag fick för att jag kanske skulle sluta och för att jag inte skulle sluta!
Alla fina ord som NI skrev. All pepp. Det betyder så oerhört mycket för mig ska ni veta, så tillsist satte jag mig och grät en skvätt. 

Jag har funderat hela dagen på hur jag ska göra. Ska jag fortsätta blogga? Ska jag lägga ner alltihopa, gå vidare i livet och ta vara på livet, utanför? Ge mera tid till familjen, vännerna och framförallt skolan? 

Det är en svår fråga för mig. 

Jag vet att det skulle gå så mycket bättre i skolan om jag ger det ännu mera tid och inte mitt upp i allting behöva tänka på bloggandet, dock är det så himla svårt då jag oftast har massa tankar inom mig som hänt under dagen, som vill ut och som jag behöver bearbeta.

Jag skulle kunna ge kompisarna och familjen så himla mycket mera tid och framförallt mera kärlek, visa mer respekt och omtanke till dem än vad jag gör just nu. Nu går tankarna iprincip bara på bloggen...och det ska jag låta dem göra också!

Det här är jag. Jag vill det här mer än någonting annat och varför ska jag då sluta? Jag vet att det här är så himla rätt, jag vet det, men ändå så kommer den känslan "jag kanske ska sluta!"

Men sådan är inte jag. Jag har så himla mycket tankar inom mig, framför mig och mycket i skolan. Det drar ner min energi och lust, men oavsett hur mycket jag har i huvudet och framför mig kan det inte stoppa mig. Ibland måste man släppa allting och göra det som man tycker om, inte sant? 

Jag ska ge mig på det här igen, en gång för alla. Dock har jag lite förändringar som jag ska göra. Självklart vill jag ge bloggen allting jag har, hela mitt liv om jag skulle kunna det, men i nuläget funkar det inte. Jag har en hel framtid framför mig som jag måste fixa innan och den står prioett på min lista. Nästa kommer bloggen OCH ni! 
Jag ska försöka att ge bloggen all tid jag har och kan till övers, försöka fixa bloggandet varje dag och uppdatera er regelbundet. Dock har jag andra problem som stressar mig enormt, det är att titta in på ERA bloggar och tacksamt svara på era kommentarer - tänkt mig att jag då ska ha två dagar i veckan som jag "bara" sitter och blippar med det istället för att sitta varje dag och hålla på nätterna ut med det och inte orka upp dagen efteråt till skolan. Självklart tittar jag in på era bloggar så ofta jag kan och så ofta tiden räcker till!  Ni är ju mina babes. NI som förgyller mina dagar. Som gör så att JAG är den jag är och KÄMPAR för det jag vill komma till! Om ni bara visste vad ni gör mig glad och visste vad jag kämpar till just nu (hemligt)  

*Ler stort*

Jag är grymt taggad på att köra igång "igen". Att lära känna ER, ÄNNU mera! Visa vad jag kämpar för och bannemej inte ger mig i första taget!

Tack för allt stöd. Tack för era pepp. NI är underbara!!!

Nu jävlar. 2015, nu kör vi på ett tredje år. 

• När folk varken sätter ut punkt, komma, utropstecken eller, speciellt ett frågetecken i en FRÅGA!! Vad har folk för problem med det? Gör om, gör RÄTT!
• Att dricka vatten efter att jag borstat tänderna. Jag kan verkligen inte det! Det är SÅ obehagligt...och om jag MÅSTE dricka tar jag varmt vatten och dricker...xD 
• När man haft tofs på sig hela dagen och när man sedan ska ta ut den så gör hela hårbotten ont. Känns som att man bara kan skära av hela huvudet och just i den situationen känns det som att man nuddar huvudet hela tiden.. 
• När folk SPAMMAR följförfrågningar på Instagram ÄVEN fast man tryckt nej - Ett nej är ett NEJ, lär er det!