Bilder. Dem här bilderna gör mig bara så sjukt mycket mer taggad på att åka utomlands. Till Spanien. Mitt land.

Min första kärlek var i sexan. Jag var tretton år och det var mitt första förhållande, kärlek överhuvudtaget. 

Han och jag var goda vänner och jag hade ingen aning om att han kände så mycket för mig, men det var i skolan allting började och det blev snabbt ett vi...först i början kändes allt toppen och jag var superglad. 
(Dum som jag var så var jag för glad den dagen och jag skulle ha utvecklingssamtal..berättade för mamma och pappa precis samma dag - liksom hallå? Lugn nu!) Men mamma och pappa blev självklart jätteglada för mig. 

Vi träffades några dagar efteråt och skulle hitta på något efter skolan. Vi gick hem till honom och han insåg att han inte hade nyckel..det regnade och vi fick gå ute i blåst och regn ända tills att jag skulle hem. Tror att vi gick igenom hela staden. Skojar inte...xD När jag skulle hem hände det jag aldrig kommer glömma - första kyssen. Varför minns man den? Inte direkt så att jag är stolt över den.. 

Några dagar senare var vi hemma hos mig och jag minns hur nervös jag var, hur generad och pinsamt jag tyckte att det var, och hädanefter förstår jag varför. 

Efter ett tag i skolan märkte jag hur folk började gå på mig och honom, hur folk retade oss, kallade oss saker - var självklart irriterande men också jävligt jobbigt. Dock kunde inget stoppa oss, jag var så kär!

Vi fortsatte att träffas, gå på bio. 
Efter några månader kände jag hur mina känslor svalnade av. Hur jag kände att "jag vill inte mera". Jag gick med en klump i magen. Visste inte hur jag skulle säga det till honom,jag ville inte såra honom och inte förlora honom, inte som vän med för den delen så jag lät det vara...

Bara efter någon vecka får jag sms om att han ska flytta. Mil härifrån. Jag kände just då att mitt hjärta stannade. Sprang ut till mamma och bölade. Jag var så ledsen och jag kände då hur mycket jag älskade honom...vi kom överens om att vi ska hålla det här! Träffas på lov, helger, ja när vi kan! 

Någon vecka senare var jag ute med mamma och pappa i husvagnen, vi höll på och packa ner och skulle åka hemåt. Allt var som vanligt, jag var glad och mådde som bäst då jag får ett långt sms... att det var slut.

Jag kände då hur allt föll isär. Hur jävla krossad och nerstampad jag blev. 

Jag försökte att inte bryta ihop. Lyckades hålla inne tårarna och tog på mitt fejkleende. Fejkade med att allt var som vanligt och bara fortsatte med jag skulle. 

Först i början grät jag inte. Jag var självklart deppig och irriterad, men efter ett tag kom tårarna.

Vi höll kontakten i bara några dagar/veckor till och efter några dagar fick jag berätta sanningen för mamma. 

Det tog hårt på mig, speciellt när det var min första kärlek och första förhållande.
Det tog nog nog runt ett halv år, nio månader innan jag hade släppt allt. Varje dag tänkte jag. Bara på HONOM!

Hur kunde ha göra det? Vad gjorde jag för fel? Har han någon annan? 
Många frågor, men få svar. 

Nu mår jag mycket bättre och tänker inte på oss. Visst kan tanken komma om hur han har det nuförtiden och hur han mår, men jag tänker inte på vårt. Det är bortskrapat - även fast det kommer vara inom mig. Föralltid. 

Man lär sig av sina misstag - man ska inte gråta p.g.a spild mjölk! 

Det lärde jag mig från i höstas och det tog bara någon månad att läka mitt hjärta. 

Idag är jag glad. Stolt singel och jag känner ingen saknad efter någon kille. Jag känner mig nöjd med att vara singel och jag har inte alls något behov av någon kille - jag klarar mig jävligt bra själv tack!   

Jag har så sjukt många personer som jag skulle vilja träffa just nu. Både personer i min närhet, men också personer från bloggvärlden!

Jag har så många vänner, även fast jag inte tror det själv, men dem finns där och då vet jag att dem verkligen är dem rätta för mig. Som jag bör ha hos mig, hålla hårt om - och som jag verkligen vill ha här och bara kunna få träffa dem, varje dag, om jag kunde! 

Jag kan inte välja EN person som jag vill träffa just nu, det är för många och det skulle bara kännas elakt om jag valde den eller den personen. - I dagsläget så är det tre personer som jag hemskt gärna vill träffa och det kommer vi tyvärr inte göra nu (inte iallafall två av dem), inte imorgon och inte heller om någon vecka. Men om några månader kanske. 

Personerna vet själva vilka dem är

Jag hoppas iallafall att dem personerna känner samma sak gällande mig. Att dem verkligen vill träffas, inte bara för att hitta på något utan för vem jag är som person med! Att dem vill lära känna mig mer, för det vill jag angående dem! :)

Världens goaste människor

Inom en snar framtid kommer vi träffas.

Det vet ni så väl.

Ni får ha en trevlig start på veckan medans jag och Alice sitter i kiosken och slipper undan lektioner ;)

Jag är inte så rädd utav mig och har inte någon specifik rädsla...dock kan jag inte direkt säga att jag gillar att stå på scen, det är det värsta jag vet..det är detsamma med att redovisa inför klassen. Jag är inte en sådan person som vill stå inför en stor trupp utav människor och prata. Några få går bra. 

Något jag också har en rädsla för är män, vissa män.

Alltså jag vet inte varför. Dels kan det vara för att många män, gubbar har kollat på mig genom min uppväxt - allt för mycket. Det har gjort mig osäker, både i mig själv och för män. Äckligaste jag vet gällande män. Gå och glo på en. Skärpning! 

Jag har också rädsla för höjder. Usch, värsta som finns! Dock fungerar några höga karuseller, men verkligen inte några pariserhjul..sist i sommras på Liseberg när jag och Hanna åkte LÅG jag verkligen ner i den och skrek...

Finns säkert mer rädslor jag har inom mig, men vad jag kommer på här och nu så är det dessa tre   

Ha en fin fredag!<3