Nu är ett försök för mig att komma tillbaka till bloggen, något jag är osäker på kommer vara länge, men jag ska göra mitt bästa + att jag saknat er enormt! 

Det har varit dagar som gått emot mig och speciellt idag. Min mobil har gått sönder och vill inte fungera, vi vet inte om det är batteriet som krånglar - vill kolla upp det, men jag är osäker på om det är det. Plus om det inte är det har vi bränt upp stålar i onödan... så just nu för tillfället har jag min gamla snygga *host host* mobil. Skäms över att ha den, speciellt nu med bilder osv, men det är bra att den ifall något skulle hända...(kommer vara lite tomt på bilder nu ett tag - får be om ursäkt för det) skulle inte förvåna mig om min säng gick sönder inatt också *skrattar*. 

Ska prata lite mer med mamma och pappa imorgon om batteri till mobilen så kanske det ordnar sig tillslut! :) 

Känner mig lite gladare just nu - positivt! Dagen har rullat på, en kamp har det varit dock, men jag har klarat den och det är bara ett bevis på vart jag vill och att jag inte är en sådan som bara ger upp och släpper taget!

Mitt i allt har jag lyckats med lite pluggande idag och det har känts jättebra - fått in några engelska ord i huvudet och läst på om Kolets kemi. Något pluggande trodde jag att jag inte skulle orka, allt kändes så himla onödigt och jag tänkte skita i det, men jag tog inte det beslutet, utan jag tog det rätta beslutet! Jag kommer tacka mig själv för det nästa vecka!

Jag har snabbstädat mitt rum och varit å kollat på en liten utställning för shetlandsponnyer. 

Imorgon blir det liknande planer. Jag ska plugga på och försöka komma ut i naturen - dock vet jag inte hur träningen kommer gå nu när jag inte har musik på mobilen. Helvete.

Ska komma ut varesig med eller utan musik! 

Nu ska jag göra något snabbt tidsinlägg (ifall att jag faller tillbaka) och försöka svara på lite kommentarer - om jag hinner ska jag kolla era bloggar - peppad! 

Hur är det med er mina fina?<3 

KAN INTE NÅS PÅ MOBILEN - FÖR ER SOM HAR MIG I ER "NÄRHET"! 

Tar mig lite dålig energi och dränker mina sorger - sen ska jag städa bort mitt rum med hög musik.

Ha en jävligt bra helg!

Ända sedan jag var jätteliten har det hållit på. Jag minns så väl det första bråket och grälet. Jag minns att jag stod vid trappan och tillsist stängde in mig på toan. Hörde hur dem skrek på varann. Hur dem svor. Deras arga röster. 

Jag fick panik. Jag skrek tillbaka. Stampade. Slog i saker så att dem skulle förstå och det hjälpte till en viss del. Jag minns hur jag grät. Tårarna som rann, rädslan inom mig. 
Alla minnen som gör så jag faller tillbaka och hur rädd och förbannad jag blir för var dag när det bara fortsätter.. 

Jag har kämpat varje dag ända sedan jag minns, kämpat för att vara kvar, vara stark och hålla modet och tårarna inne. Det går, men det är svårt. Ibland faller byttan över och tårarna rinner. Ilskan och minnena. Två minnen kommer jag aldrig glömma iallafall. Det kommer vara kvar inom mig och på armen - föralltid. 

Varje dag tänker jag på att jag ska flytta. Att tiden ska gå snabbare så att jag kommer härifrån. Få ro och kämpa mig uppåt till ett tryggare mig - men det kan jag inte, speciellt inte när jag möter tårar, ilska och rädsla nästan varje dag. Det tar på en. Förstör så mycket, både för mig själv och för andra. Speciellt inom skolan, jag har börjar trappa ner på pluggandet, jag orkar inte med det och det gör så att mina betyg blir sämre. - Märktes igår på läxförhöret.. och när jag får sämre betyg pluggar jag ihjäl mig på nästa och sätter ett ännu högre krav på mig, något jag vet inte är bra, men jag vill väl med skolan, få bra betyg och lyckas.

Det ända jag vill är att få ro familjen, slippa bråk och bara ha en fin och bra familj som jag är STOLT över. Något jag känner att jag inte har. Jag skäms så otroligt mycket för min familj.

Jag är rädd för att om jag tar hem någon kompis så kommer dem börjar bråka och skrika på varandra. Jag är så rädd och välkomna kompisar "ja här är min familj" - för dem är så!

Och jag kan inte göra ett dugg förutom att bryta ihop och skämmas...

*Gråter*  

Jag skulle lättat på mitt hjärta igår men jag kunde inte det. Jag var rädd för att prata, men jag stack dit och hon var inte där. Jag blev både glad men ändå stannade hjärtat till och jag fick en tanke inom mig att jag måste gå med samma sak flera dagar till. 

Klarade mig utan att höra bråk igår, men idag startade det igen. Blev så trött och kände bara att jag ville flytta så jag sa skarpt "Nä jag ska ringa till farmor och bo där (!!)" Jag blev så jävla ledsen. Fixade till mig och brast ut när jag borstade tänderna.. Mamma kom till mig och försökte prata men jag kunde inget mer än att inte bry mig..

Jag vill inte det här. Jag vill vara glad, men det är jag inte längre. Jag vill vara som andra, kämpa på med skolan och se saker och ting positivt - men jag är inte den tjejen, jag kommer aldrig vara den tjejen , utan jag kommer vara så här föralltid.

Det är så här jag blivit uppfostrad och lärd. Tack och lov så har jag inte blivit lika dan som alla andra i familjen och jag är evigt tacksam *Paus - tårar* för att jag försöker se livet positivt oavsett vad, att jag KÄMPAR och ler även fast saker inte är lätt.

Om jag kunde skulle jag spola tillbaka varenda dag. Månad. År och och göra livet underbart. Ändra allt det onda och fixa allt gräl. Men det här är mitt liv och jag kan inte göra något åt det. Gjort är gjort och jag ska vara glad för vartenda glatt minne jag har. 

Kärlek till er!<3